Parts of "Norrlandskusten (Coast of Northern Sweden) 21/12/2007". Numbers refers to five series with a total of 37 pictures. These below are the ones shown in public this far. Please contact me if you are interested in the whole series.
(This translation from Swedish is not the best:)
The raw material in this work is about a thousand pictures photographed with a digital compact camera along the east coast of northern Sweden the 21st of December 2007. Afterwards a process of post production followed, a process with the working title "plans for the coast of northern sweden", assembling thoughts about creating proposals with remodelled, renewed sites in a possibly architectonic space.
The landscape along the coast of northern Sweden is rather monotonous. Forest industry is creating nature and has also modelled a lot of infrastructure and population. This is a colonized landscape and a kind of vast industrial area. My mind hover, when I hour after hour stare at the trees, between a sense of boredom that makes me fantasize that anything else should be allowed to exist at all these to me anonymous but still too-familiar places, and a curiosity about something hidden that might be invisible to me as an outsider. Looking out through the window on a train or in this case a bus trip implies both being in a place and not to be there. An unusual space is created for constantly truncated and reoccuring conceptions. Motion blur in the images contribute to a kind of universality, the sites lacks addresses. The low winter sun on the birch trees, pine forests dense violet blackness contrasting with white snow, etc. is still unmistakable for those who have seen it, but individual details are mostly erased by the travel speed.
The idea of such a grand plan is, of course hopeless in its ampleness but also because I moved along so quickly that not even fantasies could be fulfilled, or written down, in the moment. But I have nothing against incomplete thoughts, and in this work the working material has consistently been imperfect images: travel pictures with their motion blur, various kinds of noise, a catalog of simulated photographic mistakes and failed experiments and drawings that do not show much in themselves, although they usually are the most apparent additions in the final results.
The character of the work changed over time. Time became more important in itself; the idea to project the short time of travel onto a much longer time of post production and thereby reconstruct the lightning-quick thoughts and fantasies of one day in a formulated form. The trip got the character of wandering, of an odyssey. Odysseus returned home, as I did. His trip, which in itself was rather monotonous, took ten years for more or less irrelevant reasons. And what I remember of the Odyssey is great anecdotes that hardly deals with effective sailing. At first I was a bit worried that the images I made became something else, outside the framework. But now I think it's fine - they may well grow out of the residual compost and try to tell new stories. If the overall structure of this work can be seen as an image of change, an image of projections, translations and becoming, then the articulation is a late step in the process. The pictures are born in when general content diverge into specific and won't be finished until the actual translation/composting process is finished and they come in use. Working with a large raw material also constantly open new paths backward: an occasional association can provide an important reference point for a short while in the work, a point that dusted off when the page is turned.
Grundmaterialet i detta arbete är ett tusental bilder fotograferade med digital kompaktkamera längs norrlandskusten 21:a december 2007. Efter följde ett postproduktionsarbete med arbetstiteln "planer för Norrlandskusten", med tankar om att skapa förslag med omformade, förnyade platser i ett till viss del arkitektoniskt rum.
Landskapet längs svenska norrlandskusten är ganska enahanda. Skogsindustrin skapar naturen och har också format mycket av infrastruktur och befolkning. Det är ett koloniserat landskap och ett slags vidsträckt industriområde. Själv pendlar jag, när jag timme efter timme stirrar på granarna, mellan en känsla av tristess som får mig att fantisera om att vad som helst annat borde få finnas på alla för mig anonyma men ändå alltför välbekanta platser, och en nyfikenhet på något fördolt som kanske finns där osynligt för mig som utomstående. Att titta ut genom fönstret på en tåg- eller i det här fallet bussresa innebär både att vara på en plats och att inte vara där. Ett ovanligt utrymme skapas för föreställningar som ständigt trunkeras och uppstår på nytt. Rörelseoskärpan i bilderna bidrar till en slags allmängiltighet, platserna saknar adresser. Den lågt stående vintersolens ljus på björkstammar, granskogens kompakt blåvioletta svärta i kontrast mot vit snö etc är ändå omisskännligt för den som sett det, men enskilda detaljer blir till största delen utsuddade av resans hastighet.
Tanken om en sådan storslagen plan är ju hopplös i sin vidsträckthet men också för att jag passerade så snabbt att inte ens fantasier hinner fullföljas och nedtecknas i stunden. Men jag har inget emot ofullgångna tankar, och i detta arbete har arbetsmaterialet genomgående varit ofullgångna bilder: resebilderna med deras rörelseoskärpa, olika sorters brus, en katalog av simulerade fotografiska misstag och misslyckade experiment och teckningar som inte betyder mycket i sig själva även om de oftast är de tydligaste tilläggen i slutresultatet.
Arbetet ändrade så småningom karaktär. Tidsaspekten blev viktigare i sig självt; det att projicera resans korta tid på en mycket längre postproduktionsprocess och därmed framkalla en dags blixtsnabba tankar och fantasier i en formulerad form. Resan fick mer karaktären av en irrfärd, en odyssé. Odysseus reste hem, som jag. Resan, som i sig självt nog var en rätt enahanda historia, tog tio år av mer eller mindre ovidkommande skäl. Och det jag minns av Odysséen är fantastiska anekdoter som inte har mycket med effektiv segling att göra. Först blev jag lite orolig över att bilderna jag gjorde blev något annat, utanför ramverket. Men nu tycker jag att det är fint - de får gärna växa upp ur residualkomposten och försöka berätta nya historier. Om den övergripande strukturen i detta arbete kan ses som en bild av förändring, en bild av projiceringar, översättningar och blivande, så är artikulering ett sent steg i processen. Bilderna föds när det allmänna divergerar till det specifika och blir färdiga först i en framtid när den egentliga översättnings-/komposteringsprocessen är avslutad och de börjat användas. I arbetet med ett stort råmaterial öppnas också ständigt nya stigar bakåt: en tillfällig association kan ge en viktig referenspunkt för en kort del av arbetet, en punkt som dammas bort när bladet vänds.
.
.
.