Hem är en serie blyertsteckningar som bygger på en ganska enkel ritövning. Att teckna något innebär normalt en kompromiss mellan två aktiviteter: att låta pennan följa ögats rörelse över de objekt som tecknas och att konstruera en komponerad bild på en disponibel yta. Jag har valt en metod att teckna som i hög grad fokuserar på den förra.

Teckningarna föreställer uteslutande saker jag ser i mitt hem och de är strikt föreställande. Alla element i bilden är avtecknade men troget blickens rörelse och mitt eget intresse har jag valt att inte stanna upp och göra enskilda element "färdiga" utan att fortsätta teckna där min blick råkar fastna. Dessutom har jag i möjligaste mån försökt att inte ta hänsyn till enskilda detaljers förhållande till varandra på pappersytan, personliga stämningslägen etc. Naturligtvis är bilderna trots allt komponerade. Jag har framför allt valt två principer: efter ett uppehåll väljer jag att teckna på en relativt tom yta på pappret och jag väljer att sluta teckna när bilden har fått ett specifikt uttryck. Detta uttryck kan jag enklast beskriva som ett mellanläge mellan en klassisk, välkomponerad abstrakt bild och ett informationslöst brus. Tio streck på ett papper skapar en imitation av en modernistisk ikon, tio miljoner streck förvandlar samma papper till ett annat bakgrundsmaterial.

Teckningsprocessen innebär en form av kompostering. Komposten är en plats där insamlade föremål samlas på hög för att glömma sitt ursprung och först då bli till nytta igen. På så vis kan tecknandet ses som en övning i att glömma. Att glömma kontinuerligt och att glömma snabbt - egenskaper väl så viktiga i vårt samhälle som att tillgodogöra sig information och hålla sig uppdaterad.

För mig påminner utseendet på de färdiga teckningarna om kartor eller arkitektskisser för något komplext och svåröverskådligt. Jag tycker att det är intressant att dessa drag finns inneboende i den mest intima av miljöer, ett privat hem, och kan synliggöras genom valet av perspektiv; i det här fallet en metod.

Disco är en serie inverterade discokulor. Discot pågår på insidan och betraktaren är utestängd i det rum, i vanliga fall ofta av frigolit, som normalt finns på insidan. Krossat spegelglas på roterande glober reflekterar ljuset fram och tillbaka på insidan. Ljuset sipprar ut i sprickor imiterande bilden av jordens framtid om fem miljarder år: ett sönderbränt klot vars yta krackelerar av värme från både utsida och insida. Färgerna på globerna ges av den färgskala som använts på spegelglas de senaste decennierna, bland annat den mörkröda som jag antar att Ernest Hemingway syftar på i Den Gamle och Havet: "...och klubbat henne rakt över huvudet tills hon antog nästan samma färg som baksidan på en spegel...". Det är en märklig färgtablå i den mening att varje färgval har gjorts för en plats som aldrig varit menad att synas.